DET VACKRA I DET LILLA

Jag såg ett ljus. Du tog min hand. Viskade i mitt öra om en värld bortom molnen. Med vinden svepte vi fram, över ängarnas oändliga grönska, över fjällviddernas vidsträckta landskap, över höga bergstoppar frostade av svunna tiders kritvita is. Du lärde mig se, bortom vardagens trygga vrå. Du visade mig världen, naken och såbar. En vördnad så stor, en känsla så stark. Den mark jag fick trampa var en ovandrad stig. Jag öppnade mina ögon och såg. Motvilligt men nödvändigt. Det liv som var skänkt att brukas, av den hand som förmådde att bevara. Men kvar fanns endast spillror och kvarlämnad aska av det som en gång var. Jag ville så mycket, men ensam är svag. Jag vågade misslyckas men känslan bestod.

Inuti finns hoppet bevarat, om den värld bortom molnen, som du visade en gång. Och jag lovar, att  fortsätta min färd med att vandra varsamt på de stigar som skapats, att våga falla för att flyga och bevara det jag håller i mina händer så länge jag förmår.

Jag ser en värld med en yta så skör. Men finner mina känslor allra starkast i det lilla. Det grönskande grässtråt som svajar i vinden, det svårförståeliga livet under ytan, de njutbara dofterna av tidig vår och hela världens färger speglade i höstens vackra skrud. Fågelsången, forsbruset, lövens melodi vid vindens framfart genom trädens höga kronor. Simpliciteten. Lugnet. Tystnaden.

Jag behöver inte mycket, men hos dig har jag allt.