FRÅN HÖSTMÖRKER TILL VINTERVITT

Kära öringbäck, en av de finaste små platser som jag vet...

Så är det dags för en tid som är ny. Då den färgsprakande höstens konturer börjar bli diffusa och de första snöflingorna stillsamt dalar mot marken. Frostbeklädda ängar med iskristaller som gnistrar i morgontimmens tidiga ljus vittnar om en värld som långsamt avstannar. Kylslagna nätter med månljuset som lyser upp i mörkret och en himmel så stjärnklar att hur jag än räknar så är tycks de vara oändligt många. Inom kort en slöja av vitt som gömmer den grönska som en gång var. Som lämnar plats för nya fotspår, nya stigar att vandra.

Öringlek. Visst går det att urskilja konturerna av någonting nytt som skapas...

En höst med änglarnas dans på vidderna. De som svärtade sina skira, vitskimrande klänningar i sot för att kunna skriva sagor med förtrollande ord och obeskrivbar passion. En liten låga som försiktigt tändes i allt det mörka och ur dess sken kunde jag långsamt återfinna den verklighet som jag en gång betecknade som min. Jag fick åter tillfälle att ödmjukt bevittna det vackra i porlande vattendrag, solens värmande strålar och vindens smekning mot min rödrosiga kind. Jag valde att se. Jag valde en väg. Där ingenting är omöjligt och där lyckan är min. Rätt väg.

Så kom du som en räddare i nöden. Stolt ridandes vägen fram medan röda mattor rullades ut i evighetslånga rader och små vingbeprydda varelser spelade de vackraste melodier som bakgrundsmarsch. Hela världen stannade upp för att beskåda den återförening som under en blandning av tårar och obeskrivbar glädje kom att bli den lyckligaste stunden i mitt liv. Som ett uppvaknande från den kyliga dvala som betecknats som vardag under en alltför lång tid. Med din uppenbarelse kom glädjen och ur en värld i gråskala började tydliga färger åter att skymtas i horisonten. Du var den bit av mig som saknades. Det blev så tydligt, just i det ögonblicket. På något vis är vi en. Du och jag.

En värld som har avstannat med vinterns intågande. Men ett vak som vittnar om liv...

Nu är det dags för en tid som är ny. Gamla kapitel avslutas och de blad som vänds är ännu oskrivna. Min önskan är att fylla dem med lycka, ge dem liv av sprudlande fantasier, kreativitet och glädje. Inte minst med vackra minnen som kan sparas till dess att det är tid för nästa del av historien att bli skriven. Men kanske allra mest med tacksamhet för det som finns och har funnits. För utan de små, små sakerna hade sagan kanske aldrig någonsin kunnat få ett lyckligt slut. Framåt tillsammans, efter den enda väg som finns. Rätt väg.