En sista åktur hinner vi med. Bland uråldriga granar på otrampad mark. Men dagarna är korta och snart svävar mörkrets slöja in över våra huvuden. Nätterna som är vår tid tas långsamt i från oss men vi vägrar att släppa taget om ljusa sommarnätter som finns färskt i minnet. Vi simmar envist vidare med andra sinnen i behåll, lokaliserar vak med hjälp av ljud och försöker att skymta våra flugor långt borta under pannlampans sken.
Kylan är bitande och kvällsdimman målar ogenomträngliga, vita moln framför våra ansikten. Öringarna finns där, men det är svårt. Tålamodet omprövas i takt med att envisheten tar överhanden. Frustrationen växer, främst med anledning av att det nu är ofrånkomligt att sommaren sjunger på sin allra sista vers. Alla tecken finns där men jag blundar och vägrar se. Så nära, men ändå så långt borta.
Jag drömmer mig redan bort, tillbaka. Rädd för att mista, rädd för att längta. Men vad är väl längtan annat än en välbehövlig prövning för att kunna uppskatta det vi älskar mest. Jag påminner mig själv om närvaro. Blickar ut över horisonten, ser och sparar med minnets egna kamera. Insuper ett djupt andetag som jag varsamt kommer att bära med mig inuti under de långa vintermånaderna.En sista sommaröring tillåts bli det första hösttecknet men jag känner enbart lycka inombords för vad är egentligen mer vackert och värdefullt än att få befinna sig just här, just nu.
Schysst text. Nattfiske är verkligen speciellt. :)
SvaraRaderaTack! Det är det, en helt annan typ av fiske där man får ta fler och andra sinnen till hjälp för att lyckas lokalisera fisken.
SvaraRadera