Ibland kan jag älska den där känslan av att känna mig som
den enda människan i hela världen. När jag vandrar den snöbeklädda vägen fram
och de enda ljud jag förnimmer är snön som möter mina skosulor och min egen
puls som stillsamt dunkar inuti. När jag stannar upp blir allt nästan overkligt
tyst. Jag kan urskilja vingslagen från en ensam fågels färd och höra ekot av
dess sång i fjärran. Tiden tycks ha stannat och här står jag. Följer trädets
stam med blicken. Uppåt. Långt. Det reser sig stolt likt skogens konung med sin
hord i närgånget följetåg. Alla dess färger är avmattade, förlorade på sin
färgpalett. Jag ser en hel värld i nästintill svartvita färger.
Jag tänker på
hur många människoliv som det har överlevt. Har vi något att lära? Hundratals
år och utan tillstymmelse till klagan. Stundtals nedtyngt till marken men reser
sig på nytt, år efter år, i all sin prakt. Den enda verkliga fienden är vi. Det
är inte rättvist. Att åberopa en försvarslös individ skada. Sparka på den som
förvisso står, men dock ej har möjlighet att åter resa sig vid fall. Är man
stor så måste man vara snäll, visst var det så? Det räcker inte med att vara
smart, man måste vara klok också, -det är inte samma sak.
Den tillfälliga ensamheten väcker de tankar till liv, som tidigare legat i
en avlägsen dvala. Jag förstår inte varför tanken på någonting som är svårt i
sitt utförande skämmer människor så otroligt. Är vi så rädda för ett
misslyckande att ett avstått försök väger tyngre. Tänk om vi lyckas, tänk om vi
även får en lärdom för livet av att försöka. Kan det någonsin vara till nackdel
att misslyckas en första gång? Saker och ting blir omöjliga att genomföra i samma sekund
som du bestämmer dig för att det är så.
En tänkvärd låt.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar