När jag sitter och blickar ut genom fönstret på de ständigt fallande snöflingorna, så gör sig den allt oftare återkommande längtan efter sommaren påmind. De där första trevande försöken efter att tidigarelägga den alltid försenade vårens ankomst, resulterar inte sällan i att man på vårkanten står där i full mundering och möts av ett ännu istäckt vattendrag.
Föregående års
första flugfisketur daterades till april och självklart var vattendraget
fortfarande ett snöbeklätt vinterlandskap. Men det finns någonting inuti som
sliter och drar i en, får en att känna en
längtan så stark att det gräver i maggropen, får en att ta beslut som
man vet är förgäves. Så ändå står man där till slut, med flugspöet i handen och
en påklistrad besvikelse över isens fortsatta befintlighet.
Jag försöker övertyga mig själv om att det faktiskt finns en
möjlighet. Övertalar mitt förnuftiga jag om att det så endast existerar en
liten del öppet vatten, så måste jag dit. Till slut blir fantasierna så
trovärdiga att jag tvingas utforska det med egna ögon. Snöbeklätt vinterlandskap.
Jag försöker skrika. "Vakna till liv, mitt vattendrag". Men det tycks vända dövörat till, ignorera
mina önskningar. Så bestämmer sig tiden plötsligt för att vandra baklänges.
Vart är min efterlängtade sommar? Kom hit och vagga mig i din värmande famn.
Trots att jag vet. Så kommer jag att stå där även i vår,
med precis samma påklistrade besvikelse som tidigare år. Men det kommer att
vara värt varje sekund. Om jag så enbart för ett kort ögonblick får återuppleva den trygga känslan av
sommarens värmande vagga, är det allt jag behöver
♥
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar