MED HÖSTEN I ANTÅGANDE

Hösten för mig är ett avslut. Tillika början på en ny tid, en framtidens era. En tid när årets händelser spelas likt en recenserbar film inuti, där lärdomar och intryck varsamt sorteras för att sedan adderas till minnenas vällåsta bank. En tid då kreativiteten åter tillåts att smyga sig på, i takt med att mörkrets dörrar försluts och nya öppnas på glänt, där ljuset försiktigt kan anas på andra sidan. Allting står inför en ostoppbar förändring och jag svävar på en stadig balansvåg av gamla oförstörbara minnen och nya välkomna framtidssyner.



Jag hyser en sorts hatkärlek inför höstens ankomst. Höst. En värld som ofelbart skildras i de mest färgsprakande färger. Sällan är naturens bilder så vackra som då. Med samtidigt ett slags prov på överlevnad och tecken på liv som blåsts ut. Eller kanske en värld som varsamt förpackas in i ett kylslaget täcke under tillfällig väntan. Som en välbehövlig paus från den intensiva och uppbyggande sommaren.

Jag vill sakna att stå utvadad i min kära älv och känna vattnets tag runt mina ben. Jag vill sakna den värmande solen mot mitt ansikte. Jag vill sakna det eviga ljuset under sena sommarnätter. Jag vill sakna spegelblanka sjöar och vakande öringar. För det är först på våren som jag verkligen förstår hur ofattbart betydelsefullt som det är för mig, först när jag har saknat och återvänt ♥