RÖDINGVAK I VINTERKLÄDDA VATTEN

Så var vi där igen. Sommarens välbesökta platser som otåligt väntar vårt återseende. Insektslivet som något tveksamt vaknar ur sin dvala när solens värme räcker dem en hjälpande hand. Grodor som bräker, småfåglarnas ihärdiga kvidevittande, ormar som slingrar sina kroppar genom högar av visset fjolårssly.

Men så. Vi söker varandras blickar för att få bekräftelse. Ett vak, två vak, tre. De falnande ringarna som påminner våra nyavakna vinterblickar om att det är sanning. En istäckt myr. Men vi bara måste. Fälla ut våra ännu ovana vingar, vifta några trevande slag. Bara ett par kast. För att vi måste. För att vi känner det inom oss.

Den där brinnande längtan, på ena sidan. På andra sidan en ettrig röst som vant viskar att det fortfarande är för tidigt. Men, tänk om. Vi flyger och även om fiskarna inte visar något som helst intresse så kunde vi knappt vara mer nöjda för vi har bevittnat liv och fått stilla våra törstar. Om så bara för en stund.

Vill du läsa fler liknande blogginlägg?
» Vakfest i solnedgången